Är äntligen på plats hos mamma och pappa. Ett efterlängtat höstlov på många sätt. Tid att umgås, skönt för barnen med "lantluft", inga tider att passa och med lite tur lite egentid med mannen oxå!
Känner mig ändå så låg på nåt vis. Höstdeppig liksom. Funderar på mycket, saker jag inte kan påverka. Det stjäl energi. Tyckte jag hade en sån fin väg utstakad och så faller liksom allt, eller ja inte allt, men något som var mycket viktigt för mig verkar inte kunna bli av. Det gör mig ledsen. Kommer nog att göra som det var tänkt iallafall om det skulle bli aktuellt. Det får bli som det blir...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar